Kanske borde nämna hur det löst sig? Jag har ett bra schema till min utbildning och kan fylla ut min tid med jobb och ändå ha fritid. Väldigt nöjd med upplägget. Typ som en heltid men uppdelat förträffligt mellan jobb och studier.
Sådant kräver givetvis diciplin. Men det är bara dax att fixa. Satsa på min framtid. Har mycket motivation, och vill verkligen klara av det. Ska planera upp min tid noggrant.
Då stack E i väg på pokerkväll. Försökte få honom att stanna hemma med mig i stället, inte för att det inte gör något utan för att jag är lite egoistisk. Vill göra vuxensaker. Äta middag ihop. Sånt är mysigt. Man måste nära relationen; ”du får göra vad du vill(nästan), när som helst, men om du ska göra det måste du få lite dåligt samvete först, eftersom jag inte är med”. Sunt, eller hur? 
Hur som helst blir det palt med smör och lingonsylt till middag. Till Simpsons och Family Guy. Kanske lite manikyr och pedikyr efter medan jag väntar på att äta någon liten efterrätt?
Tänkte gå och lägga mig igen, bara sovit fyra timmar detta dygn. Jobbat natt och sen mitt i dan haft en brandutbildning. Väldigt lärorikt, bra handledare och övningar som verkligen gav en en uppfattning om hur man ska reagera. Skulle något hända så vet man vad man ska göra, eller åtminstone göra det bättre.
Det som stör mig är dock en ur personalen (en extraarbetare), hon är ett år yngre än mig, vi kan kalla henne A. Jag var med om ett alarm, inga detaljer är nödvändiga så sett. Jag hjälpte folk ut, hjälpte brandmännen och gjorde efterarbete. Medans brandmännen undersökte orsaken stod jag utanför hotellet, svarade på frågor några gäster ställt.
Hur som helst har A mage att kritisera mig i morse då jag klev av; ”du stod väll bara där, för du gjorde inget mer, haha” och sen gick hon. Hon var helt seriös och verkades bara försöka underminera mig och att få andra att tro samma sak? Senare i dag efter övningarna, där det gåtts igenom hur man ska göra, hade hon fortfarande mage att kritisera igen. Trots att det jag gjort stämt överens, finns såklart inget ABC, eftersom tex en brand alltid ser olika ut. Jag blev bara irriterad, jag har ingen anledning att förklara för henne varför jag gjort si och så. Jag har insett, speciellt i dag, att hon är en riktig besserwisser, ”vet allt” och ska ”alltid ha rätt”. Senare hade vi i alla fall den ”fysiska övningen”, där brandalarmet börjar ringa mm. Signalen ljuder. A hoppar förskräckt till, ”men guu, va högt det låter… det SLUTAR ju inte!? Slutade det inte ringa för dig efter ett tag den natten???!!” Jag vet inte om hon hörde ironin bakom det höga ljudet men ”dooh, det klart det inte slutar efter ett tag, brinner det måste ju folk ut, och det hinner man inte efter 3 signaler.” Efter övningen var hon dessutom helt speedad, som i shock, och berättade hur svårt det var och ojjade sig i exstas. Jag vet vad hon hade för uppfattning om ett brandalarm/övning? Stillsam bakgrundsmusik och sen ett råsa moln som bara hämtar henne vaggande ut till trygghet?
Jag vet att man inte ska bry sig om rikspuckon, de tar ju bara onödig tid och energi. Speciellt då jag vet att jag har gjort rätt. Fått beröm av brandmännen efter det hände; ”rätt handlat”. Av hotellchefen; ”tur det var du och ingen annan som jobbade annars hade det gått åt ****”. Fått positiva ord från handledaren till brandövningen i dag och även övriga kollegor utom just A.
Hur som helst hoppas jag att det inte kommer ringa mer i alarmet för min del. Känns säkert att veta hur man gör om det värsta händer men för det vill man inte behöva uppleva det. Två nätter till att jobba och sen ledig.
Jag bara älskar när saker och ting går precis jävla rätt!
E sa igår; ”inget ont som inte för något gott med sig”.
Jag trodde tvärtom, att det var en pågående eskalering, från jobbigt till helvete.
Det kunde knappast bli bättre. Och om inget oväntat händer så kan jag vara ledig lördag på festivalen. Känns bara toppen om jag får säga det själv. Var inte på den förra året, och E såg lite ledsen ut om jag skulle behöva jobba detta året igen.
Fick även höra beröm om min insats vid ”branden” som var i sommar. Att det var tur att det var jag som var där och ingen annan. Alltid kul att höra.
Även förra veckan fick jag beröm, men då av frukostvärdinnan. Hon tyckte att det var mycket bättre att jobba efter mig än någon annan av de som jobbar nätterna. Sen skoja hon och sa att jag kunde jobba hela tiden, i alla fall då hon skulle jobba så hon slapp de andra. Lysande, fattar verkligen inte vad de andra gör om nätterna.
Trots att jag är så lat lyckas jag ändå på nått vis. Eller så utnyttjar jag tiden smart. Eller så använder de andra den korkat! haha
Oh well, ska fortsätta segerdansa nu….
Är förresten fortfarande ledsen över min mobil, inte kommit till någon lösning än. Insett hur mycket jag uppskattat kamerafunktionen, använder den dagligen och tar 100tals bilder per vecka. Tills nu, då jag inte har någon, abstinens. Var tvungen att låna E’s, ta lite kort då jag såg ett mysigt motiv.
Känner som att min tur, eller snarare bristen på den följer mig. E och jag åt frukost där vid 16tiden på ett waynes café. På vägen dit hade jag tuggat på ett tuggummi. Vi beställer varsin skink- och ostfralla, sen en liten kaka och varm choklad med grädde. Tuggummit lägger jag på tallriken.
Hungrig och äter. Märker efter halva mackan att det smakar mint om mackan och min varma choklad. Efteråt hittar jag inte mitt tuggummi.
Ibland tror man att Han där uppe i himmeln finns. Och ibland har Han tråkigt och gör saker mot mig bara för att jävlas så att Han kan få sig ett gott skratt…. 
Sjukvårdsrådgivningen. Vad ska man säga om den? Jag har blivit väldigt skeptiskt mot den, den som man ringer om råd då man känner symptom av något och vill höra om det är vanligt eller inte.
Först vill jag ta upp det faktum att det finns hypokondriker, och en övrig mängd privatpersoner som tagit sig rollen som specialistläkare. Detta är ju internets tillgänglighet, en fördel och ibland en nackdel. Bara googla symptom och man hittar alla sjukdomar som det ”skulle kunna” vara. Man kan välja mellan bieffekt av vanlig förkylning eller dödliga men mycket ovanliga sjukdomar. Oftast tror man det värsta och folk kommer rusande till de läkare som studerat i över ett halvt decennium, jag menar det finns ju en anledning till att de läser så länge.
Sjukvårdsrådgivningen kan man ringa till om man vill slippa skämma ut sig genom att försöka få en läkare att tro att man har en dödlig sjukdom fastän de kan se på ett ögonblick att man är förkyld.
Skeptisen jag känner beror på en gång för länge sen då jag kräktes blod (inte ätit något rött i kosten under den veckan) och att det ”smakade” blod. Då jag ringde och frågade om man bör oroa sig för detta. Men det behövde man inte, bara man inte gjorde det igen. Och okej, jag kan erkänna att inget konstigt har hänt efter det, så de hade väll ”rätt”, men allvarligt, är det något som man ska avvakta med? Det låter ju udda, och ovanligt.
Denna gången har jag ett annat symptom. Men på senare tid har jag kommit på att märker jag något konstigt/ovanligt symptom, så googlar jag. Finns det någon, vad som helst, förklaring som inte är farlig eller som självläker så undersöker jag det inte mer, såvida jag inte skulle få nå mer symptom.
Hur som helst, ett helt inlägg om att säga A men inte B. Haha.
Men mest ledsen och ångestladdad.
Och allt detta för MOBILjäveln. Bildskärmen, som uppenbarligen är av glas är heltrasig.
Finns ingen garanti mig veterligen kvar.
Vad som nyss gjorde mig mer ledsen var att den knappt sjukit i pris. Kunde nämligen tänka mig en likadan, fast ny och hel, tänkte att det blir ju billigare. Sidan där jag köpte den har den dessutom ökat 100 kr i pris, samma modell och färg. Vaddå liksom???
Jag känner att jag inte har råd med en sån här stor utgift. Men samtidigt måste man ju, mobil måste man ha. Och vilken glädje mobilkameran gett mig; tusentals bilder.
Fast nu är jag allt annat än glad. Ska försöka ta på mig 3,5 st skitpass på jobbet. Då kommer jag gå plusminusnoll ekonomiskt fast minus fritid och glädje.
Så jävla pissig start på dagen. Kommer ju inte sova förens vid 08 i morgon. Jag vet hur jag kommer gräma mig och älta dessa timmar fram om hur irriterad jag är på denna situation.
Jävla förbannade helvete.
Tack vare detta har jag inte hunnit sova nått innan jobbat som jag verkligen behövde. Nu vill jag lägga mig under en sten.
Gick in på Marie Plosjö’s blogg i dag. Läste av en helt annan anledning, men hittade inte vad jag sökte. Visste faktiskt inte vem hon var för några veckor sen(inte målgruppen). Hört både det ena och det andra; dokhussåpa, bröstförstorning, porrutvik, trekanter, nymfoman, våldtäksoffer, blond och korkad osv. Om det låter jag vara osagt, fördomar och rykten. Det jag hittade på bloggen var i alla fall en vanlig person som verkades snäll och normal. En målande brunett som tränar ofta. Såg en hel del av hennes tavlor och tyckte att de var inspirerande, färggranna och vackra. Värda att titta på med andra ord. Sen läste jag ett bra inlägg om att komma igång med träning. Går tyvärr inte att länka då man bara hamnar på bloggens förstasida då. Den heter i alla fall ”Komma igång”.
Komma igång är något som jag borde göra. Jag kan äta vad jag vill men lägger aldrig på något nämvärt. Har mycket osynlig motion i arbete och pga brist av bil osv men annars har jag väll bra gener? Men självklart känner jag kroppsligt då jag ”latat” mig lite. Känner att det är dax nu att efter sommarens lathet börja träna. Någon gång denna vecka. Förhoppningsvis i kväll. Om jag orkar.
21.30
Jobbat och stått i sen man kommit hem. Jobbet suger, men är inte långt kvar nu. Var så trött i natt, kände som att tiden gick snabbt och jag långsamt. Dålig kombination.
Hunnit med att samla ihop all tvätt, gå de 100 meterna till tvättstugan för att se att vi är en dag tidigare. Bara att vända tillbaka.
I går då jag cyklade mot jobbet blev jag jagad av en hund som bet och nafsade på benet. CP-hundägaren tyckte nog att det var underhållande eftersom den inte drog in hunden i rullkopplet. Absolut inte hundens fel, är alltid ägarens fel i dessa lägen. Vet man att hunden är ilsken så ska man inte ha ett långt koppel och ser man folk ska man dra till sig hunden. Fast ville inte stanna och bråka heller, var sen till jobbet, och egentligen, vill man stanna då en hund ser ilsken ut? Vad är egentligen ägarens intentioner? Bara att cykla snabbare och sen cykla ut i gräset så kopplet inte räckte och trampa vidare mot jobbet. Tänk om det varit en hundrädd person som cyklat? Den hade ju dött.
I dag blir det god, lätt och nyttig middag. Färskpotatis, räkor och lax + sallad.
Ps. Kommer givetvis sikta på ägaren och inte hunden. Ds.
Skriver lite motvilligt. Hemma i oj höll nästan på att skriva.. men staden. Det är ännu mer motvilligt. Sen ska jag jobba. Känner att denna bloggen går utför. Hittat ett annat ställe att skriva på. Blir bara här ibland. Fast gångna veckan skrev jag nästan inte alls, en riktig semester. Hemma hos mina föräldrar.
Filmen stardust har slagit, just det där om hur en stjärna lyser. Jag tror att man kan sätta den teorin på en människa med, förutom att det bara lyser bildigt. Eller om man vill säga att alla människor är stjärnor på sina egna små vis. Det hela är alltså att en människa lyser då den är glad/lycklig, slocknar då den är ledsen.
Förra veckan lyste jag, nu känner jag mig lite halvslocknad. Som vanligt slås jag av alla krav som slås emot mig här i staden. Städning, diskning, jobbande och delvis ensamhet. Alltid något man ”måste” göra. Bara att vänta till lelösheten slår och man varken accepterar eller inte och bara driver som en död fisk.
